|
|
|
Här kan du ladda ner hela boken gratis i PDF format.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Inlägg:
|
26 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2200
|
|
|
|
8 (20)
|
|
|
|
|
|
|
Fredman |
|
|
2008-04-16 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 Index
-
-
Tillbaka
-
Nästa
|
|
|
|
|
|
|
Jag vaknar av att det är något som inte stämmer. Jag försöker förgäves minnas vad som hände igår efter att jag varit på kyrkogården, men allt är bara som ett svart hål. Det är som om mitt minne har sugits ut i rymden och skvalpar runt någonstans därute, onåbart för mig att greppa.
Jag ligger i min egen säng och persiennerna är nerdragna, men jag vet inte om det är natt, morgon eller mitt på dagen. Min hand letar förtvivlat efter ett svar, och finner det på sängbordet där min väckarklocka står. 07.35 visar den och jag andas ut av lättnad. På något vis ger klockans svar en känsla av att allt är som vanligt och att jag bara inbillar mig känslan av att något är fel.
Vilken dag det är kan jag dock inte påminna mig, men jag tror att jag ska iväg till skolan. Jag reser mig ur sängen och känner mig för ett ögonblick yr och undrar om jag är på väg att drabbas av en förkylning, men när jag sväljer känner jag ingen ömhet i halsen, vilket brukar vara det första symptomet.
Jag struntar i att klä på mig och funderar på om jag ska sjukanmäla mig idag men vet inte om jag verkligen är sjuk. Det är någonting annat som pågår men jag kan inte sätta fingret på det.
I huset är det ovanligt tyst när jag spänner mina öron för att lyssna efter de välbekanta ljuden. Vid den här tiden brukar hela familjen härja ute i köket. Jag tänker att jag ska fråga morsan eller Håkan om de vet när jag kom hem igår.
När jag kommer ut i köket ser jag dem sitta vid bordet, alla tre. Men det är något som är fel, fruktansvärt fel. Morsan och Håkan sitter med ryggarna vända mot mig på var sin stol. Frukosten är framdukad, men ingen rör sig, ingen äter. Men det som skrämmer mig mest är Amadeus. Han sitter med ansiktet vänt mot mitt håll, blick stilla. Hans ögon är uppspärrade, så stora och blanka och hans pupiller har smält ihop med irisen i hans ögon och han stirrar på mig. Jag fastnar i hans blick och kan inte ta mig loss, han stirrar och stirrar utan att röra en enda min.
Jag känner hur rädslan kryper fram igenom porerna i huden och just som jag ska säga något vänder morsan och Håkan sina huvuden, långsamt och synkroniskt och deras ögon är också stora, blanka och svarta och de spänner fast mig med sina blickar.
Jag står på golvet och stirrar tillbaka på min familj som under natten har förvandlats till något jag inte känner till och under flera minuter är jag så chockad att jag inte kan röra mig.
”Mamma?” säger jag med svag och rädd röst. Kanske bryts förtrollningen om jag tilltalar dem. Jag ser hur morsan öppnar munnen, men inga ord kommer ur hennes mun. Istället hörs ett gnissligt, skarpt ljud som gör att jag måste hålla för öronen. Alla tre stirrar fortfarande på mig, medan det otäcka ljudet skär som nålar i mina trumhinnor och efter en stund börjar även Håkan och Amadeus låta på samma sätt och ljudet tar sig igenom mina öron och jag måste därifrån.
Jag måste ta mig förbi dem för att komma till toaletten, vilket är det första stället jag tänker att jag måste fly till.
När jag går förbi dem vänder de ansiktena och de stora otäcka ögonen mot mig och de reser sig alla tre från sina stolar samtidigt och följer sakta efter mig mot hallen. Jag skyndar på stegen och vill inte vända mig om och titta på dem, men huvudet vrids automatiskt bakåt och de skyndar också på stegen och de stirrar alltjämt på mig och rädslan accelererar i takt med mina steg.
Toalettdörren har en blå skylt som det står ”Toa” på och skylten känns trygg mitt i alltihopa, som om allt fortfarande var normalt. Jag trycker ner handtaget och går in och låser snabbt om mig.
Utanför hör jag hur morsan, Håkan och Amadeus, eller vilka de nu har blivit, står och väntar på andra sidan. Det gnissliga ljudet återkommer igen och jag håller för öronen så gott jag kan, men det hjälper inte och jag tänker att jag inte vill ha tinnitus, som om det var det spelade någon roll i allt detta overkliga som händer.
Jag förstår inte vad som sker och jag undrar om familjen har förvandlats till zombies och är ute efter att äta upp mig och jag tänker att jag inte är förberedd inför en sådan situation och att jag inte vill döda min familj. För det är det enda sätt jag vet att man kan göra för att bli av med zombies.
Sekunden efter skrattar jag högt för mig själv över det sanslösa i mitt resonemang, men tystnar tvärt när de därute börjar banka på dörren. Det bankar och gnisslar och mitt hjärta slår alldeles för fort och när jag tittar mig i spegeln ser jag två rädda ögon titta tillbaka och jag försöker få hjälp av mitt spegeljag, hjälp att veta hur jag ska ta mig ur den här situationen. Jag måste veta vad det är som pågår och i ren desperation skriker jag mot dörren:
”Ska ni äta upp mig?” Min röst låter främmande och orden känns märkliga, jag förstår inte hur jag kan stå inne på toaletten och fråga min familj om de ska äta upp mig. Men jag får inget svar, det gnisslande ökar bara i styrka och bankandet upphör inte. Jag tänker att snart kommer de ta sig in hit och jag tittar mig omkring för att hitta en flyktväg, trots att jag vet att det är lönlöst. Fönstret är minimalt och sitter högt upp och jag vet att jag inte kan ta mig ut genom det.
Jag blir arg på mig själv över att jag valde toaletten som flykttillhåll, jag skulle naturligtvis ha lämnat huset.
Jag sätter mig i badkaret och drar för duschdraperiet för att ytterligare gömma mig, även om jag vet att det är lönlöst. Men det känns bättre. Efter en stund tystnar gnisslandet och bankandet och det blir tyst. Jag spänner öronen för att höra vad som händer därute, men det är alldeles tyst och skräcken jag känner utmynnar i gråt. Jag har inte gråtit på flera år men nu kan jag inte längre stoppa flödet som kommer. För att de otäcka, svartögda varelserna som tagit över min familjs kroppar inte ska komma tillbaka dämpar jag min gråt i en handduk. Det är så det måste vara. Det är inte min familj som finns därute, det är varelser. Varelser som lurar mig och som vill mig illa. Men var kommer de ifrån?
Jag försöker hitta någon logik i sammanhanget och går igenom de erfarenheter jag har från skräckfilmer. Utomjordingar? Zombies? Något annat som ingen filmmakare visste fanns? Rädslan griper tag om mitt hjärta igen och jag gråter igen och känner hur paniken börjar komma. Hur ska jag ta mig ut? Var ska jag ta vägen? Tänk om det finns fler människor som har förvandlats? Och vad kommer de göra med mig om jag går ut?
Tankarna och frågorna kommer farande huller om buller och jag hittar inga svar, jag är alldeles för panikslagen för det. Plötsligt saknar jag min riktiga familj, jag känner att jag varit bortskämd som bara tagit dem för givna, jag saknar t.o.m. Amadeus retfullhet, vad som helst är bättre än det här. Är det här något slags straff för att jag bara tänkt på mig själv? Men vem har i så fall utdelat straffet och på vilket sätt? Kommer jag att bli likadan som de andra?
Jag lyssnar igen för att höra om det händer något därute, på ett sätt vill jag höra något, på ett sätt inte. Plötsligt hör jag ett svagt bankande på dörren, det låter som en liten hand som knackar. Tänk om de har blivit normala igen? Kanske är det Amadeus som vill att jag ska läsa en saga för honom? Kanske har jag bara inbillat mig allting?
”Amadeus?” jag ropar hans namn, kanske är min lillebror sig själv igen. Men jag får inget svar. Inget gnissel heller. Jag drar en något lättad snyftning och reser mig ur badkaret, går sakta fram till dörren och lägger örat emot träet. Ska jag våga öppna dörren och titta efter? Jag låser sakta upp låset och väntar ytterligare några sekunder innan jag trycker ner handtaget. Det verkar som om de lämnat sin post vid dörren, för jag ser ingen i dörrspringan.
Jag öppnar dörren mer och är på väg att intala mig själv att allt varit inbillning när jag känner en stark arm ta tag i mig och dra mig ut ur badrummet. Jag möter det som en gång varit Håkans ögon, nu är det bara två djupa, svarta brunnar som stirrar på mig och bakom honom står morsan och Amadeus och kikar fram med sina stora ögon. Ett starkt gnissel kommer ut ur Håkans mun och jag får oanade krafter, jag vrider mig loss ur hans grepp, öppnar ytterdörren och springer ut i mitt nattlinne, ut i det numera snöbeklädda landskapet, utan strumpor eller skor på fötterna.
Jag vänder mig om och ser varelserna stå i dörröppningen och fortsätta stirra och det gnisslar och tjuter ur deras öppna munnar.
Jag springer och springer och snön är kall mot mina bara fötter. Fly, upprepar min hjärna, fly! Samtidigt sänder min kropp ut varningar om att det är alldeles för kallt att springa runt i nattlinne och jag tänker att jag måste få hjälp.
Längre ner på gatan bor ett par som jag brukade vara ganska mycket hos när jag var liten, Bernt och Solveig. Solveig var barnvakt åt mig och jag gillade henne. Nu var det dock länge sedan jag hälsade på, sedan jag blev tonåring har det känts fånigt att umgås med vuxna människor. Dessutom behandlar de mig fortfarande som om jag är liten, vilket är något jag avskyr. Men kanske kan de hjälpa mig nu.
Jag går uppför gången till deras hus, ringer på dörren och väntar. Mina ben skakar och käkarna studsar emot varandra av köld, men kanske mest av rädsla. Efter en stund öppnas dörren och jag inser snabbt att jag har begått ett misstag. Ett par stora, stirriga ögon möter mig, ett par ögon där pupillerna har flutit ihop med irisarna och som naglar fast mig med blicken. Jag skriker och vänder mig om och bakom mig hör jag det gnissliga, obehagliga ljudet som tar sig in ända in i benens märg. Är alla människor förvandlade till dessa varelser? Var ska jag i så fall få hjälp och var ska jag ta vägen?
Nu är dock bristen på kläder ett alltför stort problem för att jag ska kunna ignorera det och jag vill inte frysa ihjäl. Kanske kan jag bryta mig in i mitt eget rum och hämta kläder? Min hjärna fungerar tydligen även i en sådan här paniksituation, vilket jag för ett ögonblick blir glad över. Nu är jag bara inställd på att överleva.
Som tur är följer inte Solveig-varelsen efter mig och jag springer in på baksidan av deras hus, för att sedan ta mig tillbaka till vårt hus baksida där mitt fönster finns. Jag undrar för mig själv där jag springer om allt är en dröm och om jag snart kommer vakna upp, men jag vet innerst inne att det inte är så. Men hur blev det så här och vad vill egentligen varelserna? Finns det någon som inte är förvandlad? Till slut är jag framme vid huset och jag tar en av stenarna som morsan har lagt i en ring runt trädgårdslandet.
Med stenen i handen känner jag mig tryggare. Jag går fram till mitt fönster och slår med stenen mot fönstret. Ett skarpt kraschande ljud hörs när rutan går sönder och jag står stilla en stund för att höra efter så ingen hört ljudet och är på väg in i mitt rum. Men jag hör inget och fortsätter bearbeta rutan. Efter en stund har jag gjort ett så pass stort hål att jag kan klättra in. Väl inne i mitt rum känner jag mig något tryggare.
Jag går fram till garderoben och letar fram de varmaste kläder jag kan hitta. Som tur är har jag även ett par gamla vinterskor i garderoben, som egentligen är omoderna och töntiga, men det spelar inte längre någon roll. Alla mina jackor hänger dock i hallen, så jag byltar på mig så många tröjor jag kan hitta. Plötsligt hör jag steg utanför dörren. Jag låser snabbt dörren och väntar. Handtaget trycks ner, men låset stoppar varelsen från att ta sig in. Kanske är varelserna inte så smarta, kanske räcker det med ett lås för att stänga dem ute. Annars skulle de ju enkelt kunna sparka in dörren. Den tanken tröstar mig och får mig att känna mig smartare än dem. Jag går fram till fönstret och hoppar ut. Men var ska jag ta vägen?
|
|
|
|
Tillbaka
-
Nästa
|
|
|
|
|
|