|
|
|
Här kan du ladda ner hela boken gratis i PDF format.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Inlägg:
|
26 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2200
|
|
|
|
8 (20)
|
|
|
|
|
|
|
Fredman |
|
|
2008-04-16 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 Index
-
-
Tillbaka
-
Nästa
|
|
|
|
|
|
|
Jag sitter på en psykologi-lektion och öronen är spända för en gångs skull. Psykologi är en spännande vetenskap, skrämmande, men värd att lägga ner sin energi på. Jag är fascinerad av människans hjärna och hur den fungerar, men framförallt är jag intresserad av när den inte fungerar som den ska. Otäcka sjukdomar som tar sig in i människors huvuden och får dem att agera irrationellt.
Jag har aldrig mött någon som varit psykiskt sjuk på allvar, jag vet att farmor har haft sina perioder, men det var innan jag fanns. När jag var liten funderade jag mycket över hur en psykiskt sjuk person såg ut, syntes det i ögonen eller i rörelserna på personen att han var sjuk? Ibland var jag rädd för att sitta ensam i bilen och vänta på mamma, ifall det skulle dyka upp någon sinnessjuk person och gå förbi.
Nu för tiden vet jag att det inte behöver synas på en person att den har någon åkomma, åtminstone inte vid första anblicken.
Jag sitter bredvid Mia, som inte är lika intresserad, utan som sitter och skriver ”Fredrik” hundra gånger i sitt kollegieblock så att jag ska se det och fråga vem Fredrik är. Men jag bryr mig ärligt talat inte. Jag förstår inte varför hon måste sitta och klottra hans namn, hon har ju en massa killar som springer efter henne och det verkar lite desperat att skriva en killes namn om och om igen. Kanske är han inte kär i henne.
”Är det någon som känner till vad en psykos är?” Marianne ställer frågan till klassen. Jag räcker upp handen. ”Man förlorar väl sin verklighetsuppfattning?” ”Ja, det är utmärkande för olika psykotiska sjukdomar. Schizofreni och förföljelsemani är några av dessa. Jag ska dra ett fall som exempel. Det var en kvinna som arbetade som journalist på en tidning. Hon var mycket trevlig och omtyckt och gjorde bra reportage. Men efter ett tag började hon säga konstiga saker till sina arbetskamrater. Hon berättade för dem om ”spelet”, som var någonting som pågick i hemlighet i samhället. Alla barn var inblandade och därför ville hon aldrig göra reportage där barn var med. Hon vägrade ta emot fikabröd från arbetskamrater som bjöd, för det var en del av spelet. Troligen berodde detta psykotiska beteende på stress och kvinnan blev sjukskriven från sitt arbete.”
Klassen sitter tyst och lyssnar på fallet om kvinnan med spelet.
”Det måste vara som när man pratar i sömnen och ingen förstår vad man menar. Skitfrustrerande!” Mia har vaknat upp ur sin förälskelsebubbla.
”Ja, det kan nog vara något liknande”, säger Marianne lite överseende. Jag suckar för mig själv och tänker att Mia är korkad som drar en sådan parallell.
”Men det måste ju betyda att vem som helst kan få en psykos, inte bara psykiskt sjuka?” Min fråga känns smartare än Mias.
”Det är väl så att vem som helst kan drabbas, även om vissa har större tendens till det än andra.”
”Åh, fy!” säger Mia och ser rädd ut. Fredrik verkar hon ha glömt bort, nu sitter hon säkert och tänker att hennes nattprat kommer att utvecklas till en psykos. Jag får lust att skrämma henne.
”Vad säger du egentligen när du pratar i sömnen?” säger jag högt till Mia så att klassen hör.
”Alltså, jag pratar inte så mycket i sömnen längre.”
”Passa dig så att du inte drabbas”, viskar jag och ser allvarlig ut.
”Vad fan är det med dig?” viskar Mia tillbaka och ser irriterad ut. Jag svarar inte, utan fortsätter att lyssna på Mariannes lektion.
Efteråt går jag och Mia tillsammans ut för att röka. Det är gråmulet och det halvduggar och jag gillar det. Det mörka vädret stämmer överens med mitt humör och jag är glad att alla andra också drabbas av det, på så sätt är jag inte ensam.
Bredvid skolan ligger ett litet skogsparti, dit vi brukar gå och röka och snacka. Jag ställer mig med ryggen mot mitt rökträd, en gammal tall som luktar svagt av kåda. Mia har varit tyst hela vägen ut och hon ser arg ut. Jag tänder en cigarett och känner att jag är väldigt trött på henne.
”Hur fan kan du jämföra en psykos med att prata i sömnen, är du dum i huvudet på riktigt eller spelar du bara blond för att få fler killar?” Jag känner att jag är elak nu, men jag orkar inte bry mig om det.
”Det är ju du som är dum i huvet, du är ju fan galen. Är det någon som har en psykos så är det du!”
”Hahahaha!” Ett mörkt, märkligt skratt letar sig plötsligt nerifrån magen och upp och hoppar som grodor ur min mun. Jag vet inte varför jag skrattar, men jag skrattar och skrattar ett glädjelöst konstigt skratt och Mia spärrar upp sina puckade ögon och stirrar på mig. Jag tystnar tvärt och drar ett djupt bloss.
Vi står tysta i var sin rökbubbla. Konstigt nog går inte Mia därifrån, jag är förvånad över det.
För ett år sedan var jag nära på att säga till Mia att jag var förtjust i henne. Idag känns den tanken fullkomligt obegriplig. När jag tänker efter är det nog ingen direkt händelse som gjort att jag inte ens tycker om henne längre, kanske är jag bara mätt på att umgås med henne.
”Ska du inte fråga mig om Fredrik?” säger Mia nu och blåser rök ur munnen och jag ser på henne att hon försöker se obesvärad ut, men darret på rösten avslöjar henne. Jag har två val. Antingen säger jag nej och att jag skiter fullständigt i hennes Fredrik, men då kommer hon dra och jag vet inte om jag vill det. Eller så spelar jag med i hennes ”se mig”-teater.
”Vem är Fredrik?” säger jag trött och fimpar cigaretten med hälen.
”Äsch, ingen speciell.”
”Nähä.” Det var väl det jag visste, nu vill hon att jag ska dra ur henne informationen. Jag säger ingenting och tänder istället en ny cigarett. Mia tittar uppmanande på mig, men jag besvarar inte hennes blick.
”Han är djävligt snygg och han är kär i mig.”
”Jaså, jag trodde du var olyckligt kär eftersom du satt och skrev hans namn om och om igen. Det är fan inte likt dig. Men vad kul, grattis då!” Mia tittar utforskande på mig och jag förstår inte hennes blick, den går inte att tolka. Jag brukar alltid kunna läsa andra människor och vara ganska bra på det och jag trodde att jag visste vad som försiggick bakom Mias panna, men den här gången har jag tydligen misslyckats. Det är något jag har missat, vilket stör mig.
”Hur går det i World of warcraft då? Det var länge sedan jag såg dig därute.” Jag byter samtalsämne.
”Äh, jag har tröttnat, spelar mest Evercraft numera.”
”Synd.”
”Jag har förresten bestämt vad jag ska göra efter gymnasiet.”
”Har du?”
”Jag ska gå en dataspelsutbildning i Falun.”
”Fan, vad coolt!” För ett ögonblick glömmer jag min irritation, att snacka dataspel får mig att bi gladare. Det påminner mig om att det finns andra universum än den verkliga världen. ”Jag visste inte att det fanns, det vill jag också gå!” Mia lyser upp.
”Ja, då söker vi det tillsammans. Tänk vilka coola spel vi kan skapa!”
Detta är en av fördelarna med Mia, påminner jag mig, att vi delar detta intresse. De andra tjejerna i klassen är inte det minsta intresserade, utan tycker att vi är grabbiga. Det får de gärna tycka, mig gör det ingenting.
”Och så kan vi bo ihop i en lägenhet i Falun!” säger Mia entusiastiskt och jag undrar var vår ilska tog vägen. Tanken påminner mig om att jag fortfarande är less på Mia och jag tänker att jag aldrig skulle stå ut med att dela lägenhet med henne. Troligen skulle jag inte kunna göra det med någon.
”Vi får se”, svarar jag därför och sluter mig igen.
”Fan, vad du har blivit tråkig!” säger hon plötsligt, bryter halsen av sin cigarett och lämnar mig ensam med bestämda steg.
”Tack”, säger jag högt för mig själv och vänder blicken upp mot himlen. Små, små regndroppar studsar ner på mitt ansikte och jag kommer att tänka på natten då jag gick i sömnen. En stor hålighet fyller mitt inre, som om någon drog ut all min livskraft och ersatte den med jord och grus. Kroppen känns plötsligt tung och jag har ingen ork att röra mig ur fläcken. Min skinnjacka är blöt och vätan börjar leta sig in till huden där innanför, kyler ned den och sänder små rysningar genom kroppen. Men jag orkar fortfarande inte röra mig. Jag har ingen aning om var jag ska ta vägen, att gå in i skolan känns uteslutet, att åka hem likaså. Men någonstans måste jag.
Jag börjar långsamt gå bortåt cykelvägen och får kämpa för att benen ska bära mig fram. Min hjärna försöker desperat att leta efter positiva saker att trösta min ihåliga kropp med, men lyckas inte. Kroppen lämnar skolområdet och så småningom kommer jag fram till ett ställe där jag brukar kunna hämta kraft och där jag får vara ifred; kyrkogården. Många människor tycker att en kyrkogård är en dyster plats, men jag har alltid tyckt om dem. På en kyrkogård är man omgiven av människor som inte längre kan göra en illa, inte kan håna en eller döma en. Här är alla lika mycket värda och här är alla goda. En död människa kan inte längre vara ond, ondskan försvinner samtidigt som kroppen dör.
Jag sätter mig mot en trädstam och läser namnen på de gravstenar som står närmast. Jag rabblar dem som ett mantra, som en bön eller en slags meditation. Marken är kall och fuktig och jag känner med handen över det vissna gräset och tänker att under min hand ligger alla dessa människor som en gång genomlevt samma mörka känslor som jag själv genomlever just nu. Tanken tröstar mig en aning, men inte helt. Hålet finns kvar inom mig och kan inte fyllas av död aska.
Jag börjar fundera över Mia igen och hur vi lärde känna varandra. Hon började i min klass i 7:an och första dagen jag såg henne upptäckte jag någonting jag gillade. Kanske var det hennes långa, blonda, slarvigt uppsatta hår eller hennes glada kinder. Vissa människor gör så att man känner sig hemma på en gång, hon var en sådan. Jag lade beslag på henne från dag ett och snart hade vi blivit ett av de självklara kompisparen. I början av en vänskap är man alltid lite småförälskad, och jag hade lite svårt att hålla reda på var mina känslor låg. Var det en kompisförälskelse eller någonting annat? Vad någonting annat var förstod jag inte då, jag var bara 13 år och utgick ifrån att jag var hetero, jag hade inte en tanke åt något annat håll.
Efter hand förstod jag dock varför jag blev så glad när hon log och varför jag tyckte om att ligga bredvid henne i soffan och titta på film. En kväll när vi gick i 9:an satte jag mig intill henne och smekte hennes hår. Hon hoppade till och frågade vad jag gjorde. Sedan hade hon en lång utläggning om hur äckligt hon tyckte det var med lesbiska tjejer som gjorde sådant på allvar, det jag hade gjort var ju bara på skämt, eller hur, sa hon och spände ögonen i mig. Jag skrattade och sa att det självklart bara var på skoj och sedan pratade vi aldrig mer om det. Jag trängde bort min förälskelse och på något vis försvann den. Kanske finns den där inom mig någonstans, men jag tänker inte låta den komma fram.
Jag reser mig mödosamt från marken och tänker att det måste vara så här gamla människor utan ork känner sig. Nu är hela jag blöt av markens väta och himlens regn och det gör att det känns något bättre. En kall kropp kan jag alltid värma, men ett kallt hjärta är svårare att göra någonting åt.
|
|
|
|
Tillbaka
-
Nästa
|
|
|
|
|
|