|
|
|
Här kan du ladda ner hela boken gratis i PDF format.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Inlägg:
|
26 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2200
|
|
|
|
8 (20)
|
|
|
|
|
|
|
Fredman |
|
|
2008-04-16 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 Index
-
-
Tillbaka
-
Nästa
|
|
|
|
|
|
|
Jag vaknar av ett gnissligt, obehagligt ljud som jag inte riktigt kan placera. Det letar sig in i drömmen som min hjärna skapat och blandar sig med de händelser som jag ser framför mig som i en film. I drömmen sitter jag instängd i ett vitt, helt madrasserat rum med en tvångströja på mig och det obehagliga ljudet gnisslar i mina öron och får benen i kroppen att kännas elektriska. Det kommer i stötar och för varje stöt får jag mer och mer ont i huvudet. Huvudvärken, tillsammans med gnisslet, gör att jag kommer till medvetande och jag sätter mig upp i sängen. Ögonen vill inte öppna sig, ljuset som kommer in genom fönstret känns alldeles för starkt, trots att det är februari och ganska mörkt ute.
Efter en stund förstår jag att det är morsan som dammsuger, att det otäcka ljudet kommer därifrån och att min migrän gör att alla ljud och allt ljus blir tio gånger starkare än vad de egentligen är. En stark ilska dyker upp i min kropp och får min mun att skrika:
”Tyst!” Ljudet fortsätter och ilskan blir värre. Jag rusar upp ur sängen, låser klumpigt upp låset på dörren och öppnar den. Utanför står morsan med läppstift på läpparna,en glad min och en dammsugare i högsta hugg. Hon tittar förvånat upp på mig.
”Stäng av den jävla dammsugaren! Jag har migrän!”
”Jaha, det visste jag inte. Förlåt gumman! Jag ska stänga av. Var bara tvungen att städa lite idag, imorgon kommer jag nog inte orka det efter allt dansande!” Morsan verkar vara på riktigt bra humör och jag förstår inte var hon hittar sin livsglädje. Den har inte smittat av sig på mig i alla fall. Jag blir lite misstänksam, morsan brukar inte vara riktigt så här glad. Hon liksom studsar hit och dit i huset som en pingisboll och har rosiga kinder och blanka ögon. Man kan inte tro att vi är släkt.
Jag stänger trött dörren efter mig och nu när det är tystare känns det bättre, men inte det minsta bra. Dagen har bara börjat och mitt huvud är en sten.
En timme senare sitter jag på bussen med ilande huvudvärk. Tabletten jag tog har inte hunnit börja verka eller så är det en av de där gångerna när inga tabletter hjälper. Det är fullt med ungar på bussen som ska på någon sorts utflykt med sina föräldrar. De skriker och springer fram och tillbaka och jag förstår inte att ingen säger åt dem att hålla käften. Ilskan från morgonen letar sig fram igen och jag försöker få ögonkontakt med föräldrarna, som för att de ska förstå att deras ungar inte kan bete sig hur som helst. Till slut får jag ögonkontakt med en av mammorna som uppmärksammar att jag stirrar på henne och hon stirrar tillbaka och ser skräckslagen ut. Mitt i ilskan dyker en förvåning upp över att hon ser så skärrad ut, innan jag kommer på att jag ju har mina svarta linser i och att dessa tillsammans med mina stirrande ögon, måste göra att jag ser ganska skräckinjagande ut. Jag känner mig nöjd med mig själv, för hon verkar fatta vinken och säger åt ungarna att vara ”tysta så att de inte stör de andra på bussen.” Det sista säger hon samtidigt som hon stirrar på mig. Jag tänker att hon säkert kommer berätta för sin gubbe hemma sen att en läskig brud kastade onda ögat på henne.
När ungarna tystnat kan jag gå in i mig själv igen och huvudvärken lättar en aning. Både Mia och Sofie har ringt på min mobil och lämnat en massa meddelanden, men jag har ignorerat dem. Det finns ingen anledning att snacka med dem, just nu vill jag vara ifred från alla jobbiga människor och bara träffa den enda personen i hela världen som jag tycker om. Det är dit jag är på väg nu.
Bussen kränger och kör ryckigt, och för varje ryck mår jag mer och mer illa. Till slut får jag äntligen trycka på Stanna-knappen och när bussen stannar snubblar jag snabbt ur och ner på gatan.
Det duggregnar ute och himlen är grå. Man kan inte riktigt tro att det är februari, årets kallaste månad. Regnet droppar i mitt ansikte och det känns bra på något sätt, renande. Illamåendet försvinner när vattendropparna sköljer mitt ansikte. Det mesta är grått denna dag, även de stora granarna som omringar mig.
Den här vägen har jag gått så många gånger, under mitt livs alla årstider. Under en period av mitt liv var dock besöken få. Det var innan jag upptäckte den andra sidan av min farmor, den vuxna sidan. När jag var liten besökte jag farmor tillsammans med min farsa. Då tyckte jag att farmor var en konstig tant som bodde själv i en stuga mitt ute i skogen. I takt med att jag hade mindre och mindre kontakt med min farsa blev besöken till farmor allt mer sparsamma. Men när jag gick i 8:an och började känna mig vuxen fick jag och farmor en helt annan relation. Jag upptäckte att vi var väldigt lika och hon behandlade mig som en jämlik vuxen.
En liten skogsväg viker in mot skogen och jag lämnar bilvägen. Jag försöker andas djupa andetag men andningen hamnar högt upp i bröstet och jag får smått panik av att inte kunna andas normalt. Gnagandet från kvällen innan startar igen och jag förstår inte varför det börjar nu, när jag är på väg mot den plats där jag känner mig säker. Som en föraning om att något hemskt ska hända här. Men vad skulle kunna hända i den här lugna miljön? Naturen känns död och öde och det är alldeles tyst. Jag står inte ut med att höra tystnaden och det malande gnagandet, så jag tar upp min mp3-spelare och sätter på ABBA. Jag skulle aldrig erkänna för en levande människa att jag lyssnar på ABBA. Gammal, trallvänlig musik, allt det som jag utåt sett föraktar.
Efter en kvarts vandring längs skogsvägen med ABBA på högsta volym i öronen, farligt nära tinnitusrisk för att döva det inre gnagandet, ser jag stugan framför mig. Den ser mörk och enslig ut här ute i skogen, som om ingen bodde där. Farmor har berättat att det är en gammal torparstuga från början av 1900-talet. Som gjord för spöken. Jag och farmor brukar sitta uppe på nätterna och lyssna efter knakningar och titta efter mystiska skepnader. Ingen av oss är särskilt rädd för spöken, vi vet att det finns saker som är bra mycket mer skrämmande, saker som det är svårt att sätta ord på. Det är en av saker som gör att vi känner samhörighet till varandra.
Jag stänger av min mp3-spelare och öppnar den halvmurkna dörren till stugan. ”Hallå?”
”Sabla ved!” Jag ser farmor sitta på golvet i kammaren och försöka få eld på några vedklabbar i den öppna spisen. Hon verkar inte ha hört mig.
”Hallå!” säger jag lite högre. Nu vänder hon på huvudet mot mig och jag ser i hennes ögon att hon är irriterad.
”Det sabla vädret förstör min ved.” Farmors svordomsordförråd är inte särskilt stort, ”sabla” verkar vara den enda svordomen hon kan. Det är kallt och rått inne i stugan och jag förstår farmors reaktion. Under tystnad försöker vi tillsammans få fjutt på de våta vedträna och efter en stund tar elden fart. Vi sitter på golvet och tittar på när eldflammorna härjar över träet.
”Har det hänt något särskilt?” frågar farmor efter en stund och fortsätter att titta in i brasan.
”Jag är rädd för gnagandet”, säger jag. Farmor vänder blicken från elden och tittar på mig. Jag ser eldflammorna spegla sig i hennes ögon.
”Det kan du inte fly ifrån, det vet du väl?” Rösten är skarp.
”Men vad ska jag göra då?” Min röst är klen och svag.
”Vänta och se. Det visar sig i vilken form det tar sig. Ibland går det över utan att du knappt märker det, men ibland blir det värre.” Det är tyst en stund. Jag tänker på det ogripbara och det känns tryggt mitt i alltihopa att farmor vet vad jag pratar om. Men i slutändan kan hon inte hjälpa mig.
”Hur länge stannar du den här gången?”
”Jag vet inte. Över helgen kanske. Står inte ut med familjen. Jag önskar att jag kunde bo i en stuga själv som du.”
”Nej, Jennifer, det önskar du inte! Du får inte bli som mig! Det tillåter jag inte! Egentligen borde jag förbjuda dig att komma hit och få sådana idéer men jag vet att du får ro här. Men du är ung, Jennifer, du ska leva, träffa pojkar, umgås med dina vänner, skaffa en utbildning. Du får inte isolera dig som jag. Då blir du en knäpp gammal käring som sitter och försöker få eld på genomblöta vedträn.” Den sista meningen låter så komisk att vi båda brister ut i skratt. Det känns befriande att skratta, det var så länge sen. Gnagandet försvinner för en stund.
”Jag ska förbereda lunchen, ta och lägg dig och vila en stund du.” Farmor reser sig och det knakar i hennes knän. Jag har dock ingen lust att lägga mig och vila utan sitter kvar och tittar in i elden. Jag tänker på Daniel och undrar hur det ska gå med deras inbrott hos Sofie. Förr eller senare måste han väl åka dit. Den moderna världen känns så långt borta där jag sitter i farmors lilla stuga. Jag undrar för mig själv hur det hade varit om jag hade växt upp i början av 1900-talet istället för idag. Hade jag varit samma person, hade jag varit lika less och hade jag haft gnagandet inom mig? Vad hade mina framtidsplaner varit då? På ett sätt måste det ha varit så mycket enklare på den tiden, möjligheterna och valen var inte lika många. Man jobbade som piga och sedan gifte man sig och skaffade en gård, fick barn och arbetade på gården. Å andra sidan var det nog ett ganska trist liv. Jag skulle nog sakna min mp3-spelare.
”Hur är det med din mamma och Håkan då? Och Amadeus?” Vi sitter och äter strömming och potatis vid det lilla bordet inne i kammaren. Benen i strömmingen är många och små och killar i halsen varje gång jag sväljer.
”Jo, bra. Morsan är lite konstig bara, nästan som om hon är förälskad.”
”I Håkan eller någon annan?”
”Ja, inte verkar det vara i Håkan i alla fall . Han är som en hundvalp, trogen, tillgiven och fjäskande. Inte konstigt om hon tröttnat.”
”Jobbar han kvar på gymmet?”
”Japp. Du skulle se honom, han går och solar även nu på vintern, så han ser ut som en pepparkaka året om. Det ser helt sjukt ut.” Farmor skrattar till.
”Och lillkillen?”
”Han är dryg som vanligt. Retas och gör mig galen.”
”Jo, men det är väl det småsyskon är till för. De ska retas.”
”Kanske det.” Det blir tyst en stund.
”Idag är det exakt tio år sedan Gunnar dog.” Gunnar var min farfar, en snäll gubbe med grått skägg. När jag var liten tänkte jag att om Gud fanns såg han nog ut som min farfar.
”Har han varit här?”
”Han är alltid här.”
”Är han här nu?”
”Ja, han står där.” Farmor pekar på hörnet bredvid spisen. Jag tittar ditåt men ser ingenting. Det är nog bara farmor som kan se honom.
”Hjälper han dig?”
”Ja, ibland. När han känner för det.” Jag sväljer den sista tuggan med potatis och vi sitter tysta en stund och tänker på farfar. Jag undrar om han har hjälpt farmor i de ogripbara stunderna. Jag tror inte det. En ande har nog också sina begränsningar. ”Hur var farfar när han var ung?”
”Han var en riktig svärmorsdröm. Det var en massa flickor som var kära i honom. Han kunde verkligen välja och vraka. Men han valde mig och jag tror att han var ganska nöjd med sitt beslut.” Farmor ler lite fånigt när hon säger orden.
”Det är bara synd att vi inte fick fler år ihop.”
”Jag tycker vi skålar för farfar! Har du inget vin hemma?” Farmor ser först lite tveksam ut.
”Du är ju inte 18 än.” Sedan får hon något lurigt i blicken. ”Äh, för sjutton!” Hon reser sig och går in i köket och rotar runt lite. Efter en liten stund kommer hon ut med en liten flaska Henkell Trocken och två små dricksglas. Hon häller upp den bubbliga drycken i glasen, vi tar varsitt och höjer dem mot varandra.
”Skål för farfar!”
”Världens bästa karl!” säger farmor och höjer sedan glaset mot hörnet av rummet. För ett ögonblick känner även jag av farfars närvaro och det känns tryggt.
|
|
|
|
Tillbaka
-
Nästa
|
|
|
|
|
|