|
|
|
Här kan du ladda ner hela boken gratis i PDF format.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Inlägg:
|
26 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2200
|
|
|
|
8 (20)
|
|
|
|
|
|
|
Fredman |
|
|
2008-04-16 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 Index
-
-
Tillbaka
-
Nästa
|
|
|
|
|
|
|
Jag sitter på mitt rum och hör dem komma hem en efter en. Jag har inte orkat dra till stugan och jag har ingen som helst lust att gå på den där festen ikväll, så nu får jag stå mitt kast och tillbringa en fredagskväll i familjens tråkiga sköte.
Mitt rum är helt ok, det ligger lite för sig själv i en utbyggnad av huset, med ett fönster mot trädgården på baksidan och en dörr som går att låsa. Väggarna har ändrat skepnad några gånger, det finns fyra lager med tapeter under den numera svarta fasaden. Bredvid dörren har jag någon gång pillat fram de olika lagren av mitt liv och jag brukar ibland roa mig med att betrakta de olika mönstren och färgerna och minnas delar av min barndom som jag i normala fall aldrig tänker på.
Förr hade jag planscher på väggarna men nu är de tomma och svarta och jag trivs med det mörka. Förut kunde väggarna avslöja mig, de var en av mina svaga punkter. Nu är det ingen som kan veta vad jag lyssnar på i min mp3-spelare, det varken syns eller hörs. Och jag vill ha det så. Jag vill inte att någon ska kunna ta del av mitt liv, mitt liv är mitt och ingen annans. Men det finns bara en enda person i hela världen som förstår det.
Hade jag inte haft en lillebror hade jag nog stått ut med att tillbringa mer tid i huset. Men Amadeus har en tendens att reta mig till vansinne, han vet mina svaga punkter trots att han bara är sju år gammal och han vet precis vad han ska säga för att reta upp mig. Man tycker kanske att jag inte skulle låta mig bli provocerad av en sjuåring, men då har man inte träffat honom.
Amadeus är döpt efter Lena Philipssons låt från 80-talet och någon kille som min morsa var kär i när hon var i 20-årsåldern. I 15 år väntade hon på att få en son så att hon kunde döpa honom till Amadeus, men jag kom först och blev döpt efter Jennifer Rush. Det var också ett namn morsan hade samlat på sig under 80-talet, ”The power of love” spelas fortfarande på hög volym då och då i vårt hus. Jag kan inte förstå hur man kan fastna så mycket i en tidsepok som min morsa har gjort. Kläderna var otroligt fula och musiken fånig.
Amadeus och jag är bara halvsyskon, han föddes när jag var tio och till en början var jag faktiskt ganska glad åt min nya lillebror. Men morsan tyckte att jag var stor nog att ta hand om honom när hon och Håkan skulle ut och roa sig så det blev nästan som att ha ett eget barn. Jag utvecklades ganska tidigt, fick bröst när jag var nio och mens när jag var 11 och drog iväg på längden, så morsan tyckte väl att jag var så gott som vuxen när jag var 12.
Men när jag började på högstadiet ville jag utforska mig själv och mitt liv och ville inte ta hand om någon jobbig unge, vilket ledde till en hel del bråk mellan mig och morsan. Jag fattar fortfarande inte varför hon skaffade barn när hon egentligen inte hade tid. Innerst inne tror jag att det mest var Håkan som ville ha barn, tror morsan var rätt nöjd med att ha bara ett barn.
Morsan och farsan hade en kort historia, vilket ledde till att jag föddes men numera har jag bara sporadisk kontakt med farsan. Han är ingenjör och kanske är det därifrån jag har fått min idé till karriär. Han har alltid tjänat bra med pengar och betalar fortfarande underhåll till mig. Ibland brukar han sticka till mig lite extra pengar som inte morsan får reda på. Kanske har han dåligt samvete och känner skuld, jag vet inte, jag bryr mig egentligen inte, tycker det är bra att få lite egna extra pengar då och då.
”Hallå!” Jag hör morsan skrika i hallen, som hon alltid gör. Nu har de alla kommit hem och jag har känt mig mer och mer trängd för varje gång dörren har öppnats. Det är som om huset krymper en aning för varje ny person som äntrar hemmet. Jag sitter i min säng och stirrar framför mig. Jag vill stänga ute alla ljud och alla synintryck. Jag går upp och låser dörren för säkerhets skull, de behöver inte veta att jag är hemma. Jag skulle behöva min mp3-spelare för att ytterligare fly verkligheten, men den ligger i min jackficka ute i hallen och det känns alldeles för jobbigt att gå ut dit och hämta den. Dessutom skulle de upptäcka att jag är hemma och vilja snacka om någonting.
”Jennifer! Kan inte du läsa Sune för mig!” Amadeus bankar plötsligt på min dörr och för en sekund blir jag förvånad, samtidigt som jag känner ett styng av ömhet för min lillebror. Det var länge sedan han frågade om jag ville läsa för honom. Sune är en av hans favoritböcker, han kan identifiera sig med den gulhårige pojken som alltid är kär. Jag tänker att det åtminstone är gulligt med min lillebror, att han har funnit förälskelsen trots att han är så liten. Jag kan inte längre låtsas att jag inte är hemma, så jag kan lika gärna avslöja mig och samtidigt passa på att hämta min mp3-spelare. Men att läsa Sune för Amadeus orkar jag inte.
Jag kliver upp ur sängen och låser upp dörren. Utanför står Amadeus och tittar lurigt på mig.
”Aha, du var hemma! Haha, jag bara skojade, pappa ska läsa Sune för mig!” Han springer triumferande iväg och jag förstår att han ännu en gång genomskådat mig. Men på något vis orkar jag inte bli sur. Inte idag.
När jag kommer ut i köket står morsan med mobilen i högsta hugg och en meny från den lokala Kinarestaurangen i handen.
”Hej pinglan, var du hemma? Jag trodde inte det. Vi tänkte beställa kinamat, vad vill du ha?” Jag avskyr när hon kallar mig för pinglan, det låter som om jag är en liten käck rosa tjej med långa naglar. Kanske en sådan dotter hon egentligen önskat sig?
”Kyckling med cashewnötter”, säger jag fast jag egentligen inte är sugen på kinamat, har tröttnat på smaken för länge sen. Men nu vill jag bara ta mig förbi alla hinder i huset, hämta min mp3-spelare och fly tillbaka in i mitt rum igen.
”Du, Jennifer, skulle du kunna vara barnvakt imorgon kväll? Jag ska på tjejfest med mina frisörkompisar och Håkan ska ut med sina polare. Vi ska hem till Christina i Borlänge, du vet hon som bor i Bergslagsbyn? Det är Hela huset gungar imorgon och det skulle vara så roligt att gå ut och dansa, det var så länge sen!” Morsan ser ut som en tonårsdotter som frågar sin mamma om lov om att få gå ut. Ombytta roller. Jag blir irriterad och ångrar djupt att jag över huvud taget lämnade mitt rum. Jag visste att det skulle ta en vändning som jag inte ville. Men morsan hade väl kunnat fråga för några dagar sedan, hon kan ju inte komma kvällen innan och fråga, som om jag inte har ett eget liv.
”Nej, det går inte”, ljuger jag därför, ”jag ska ut med Sofie och Mia. Det är bestämt sedan en vecka tillbaka.” Jag undviker att titta på henne medan jag svarar, går snabbt till jackan, tar min musikspelare och skyndar mig tillbaka till mitt rum innan morsan har hunnit protestera. Vi sitter framför TV:n och äter kinamat. Morsan är sur och Håkan är glättig. På TV:n dansar Mat-Tina runt i en vacker klänning och jag äter så fort som jag bara kan. Det käcka dansprogrammet bildar en mur av sorgsenhet mellan mig och TV:n. Människorna på TV:n är lyckliga, glada, snygga och populära. Stämningen är som gjord för att man som tv-tittare ska känna sig mindre värd och fulare än dem på TV:n. Cashewnötterna känns torra och trista i min mun och riset vill aldrig försvinna ner i min hals, hur mycket jag än sväljer.
”Men du kan väl ringa din morsa? Hon kan väl vara barnvakt?” Håkans röst är nervös och undfallande. Det är som om han vet att han ska få ställa in sin kväll med polarna men försöker in i det sista att hitta en annan lösning.
”Hon och pappa är bortresta.” Morsans röst kommer som en pisksnärt. Hon är besviken och arg, det hörs lång väg. Jag tycker det är märkligt att hon är så besviken för att hon inte ska få träffa sina frissapolare, så roliga är de väl ändå inte? Samtidigt känner jag den vana känslan av dåligt samvete, hade jag varit barnvakt hade hon inte behövt bli besviken. Jag försöker svälja ner den känslan tillsammans med kycklingen och riset, men den flottiga känslan blir kvar på tungan och i mitt sinne.
”Och du har ny frisyr ser jag!” Programledaren på TV ger en av jurymedlemmarna en pik och jag står inte ut längre. Han tror att han är så jävla rolig men jag förstår inte vad alla skrattar åt. Håkan skrattar och Amadeus hänger på, egentligen ovetande om vad han skrattar åt. Håkans skratt avtar i takt med att morsans min blir än surare och till slut verkar det som om Håkan ger upp. Hans röst låter inte längre nervös, utan uppgiven.
”Ja, men jag får väl stanna hemma jag då, om inte Jennifer kan ställa upp.” Han tittar med en sista bedjande blick på mig, men jag tittar inte tillbaka utan stirrar på Mat-Tinas urringning. Nu förbyts morsans sura min mot hoppfullhet.
”Är det säkert? Ja, det vore jättebra, jag har ju inte träffat Christina och dem på länge!” Morsan hoppar glatt ur soffan och lämnar hälften av maten kvar på tallriken. Någon minut senare hör jag henne prata upphetsat i sin mobil i köket.
Jag tar min tallrik, drar en djup suck av lättnad och ett visst obehag, lämnar dansarna åt sitt öde och ställer disken i köket. Jag slänger en blick på morsan som sitter uppkrupen på en av stolarna och tvinnar sitt platinablonda hår samtidigt som blicken lyser när hon pratar med sin väninna. Imorgon drar jag till stugan. Väl inne på mitt rum igen slår jag på min laptop och startar World of warcraft. En av mina favoritkaraktärer är en odöd tjuv, Aroen. Henne har jag spelat upp till level 70, de andra ligger på level 50 någonting. Jag smyger omkring, snor pengar av folk och kan göra mig osynlig. Jag är rätt bra på att slåss också. Jag tycker om att fly in i spelets värld, det ger mig en känsla av verklighetsflykt och att livet kan vara mer än att gå i skolan och umgås med vanliga människor. I den här låtsasvärlden kan man också umgås med folk, men de är mer intressanta och spännande än riktiga människor. Jag vill inte veta vilka de är i verkligheten och därför har jag ingen aning vilka som döljer sig bakom troll, trollkarlar och dvärgar med kryptiska namn som Grem, Anido och Takado. Vi pratar med varandra som om vi var olika väsen på riktigt och det ger en skön känsla.
Men ikväll är det som om inte ens World of warcraft kan få mig på bra humör. Något ligger och gnager i huvudet, som en råtta som försöker ta sig igenom ett vindsgolv. Det gräver och gnager, och vad jag än gör kan jag inte få det att försvinna. Jag måste bara stå ut en natt innan jag kan fly bort igen, men just nu är jag inte säker på att ens en flykt till stugan kan få bort gnagandet och det psykiska illamåendet jag känner.
Jag betraktar Arouen på skärmen, vänder perspektivet så att jag kan se henne framifrån och stirrar in i hennes döda blick. En odöd. Undead. En zombie med stirriga ögon som äter människor. Jag är glad att jag inte behöver möta min karaktär i verkligheten, jag skulle bli alldeles för skrämd av hennes döda blick
|
|
|
|
Tillbaka
-
Nästa
|
|
|
|
|
|