|
|
|
Här kan du ladda ner hela boken gratis i PDF format.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Inlägg:
|
26 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2200
|
|
|
|
8 (20)
|
|
|
|
|
|
|
Fredman |
|
|
2008-04-16 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 Index
-
-
Tillbaka
-
Nästa
|
|
|
|
|
|
|
Kapitel 1
”Och kom ihåg fysikprovet nästa vecka!” Lenas käcka röst hördes knappt i klassrummet, klassen var redan på väg. Jag hade inte hört någonting av hennes ord under hela timmen, det var som en gröt i min hjärna och jag hade gett upp om att över huvud taget lyssna till något någon sa.
På ett sätt gav jag upp redan i högstadiet, det var då jag började lessna på allting, allt blev så trist. Jag hatar mina kompisar och jag hatar att behöva se alla äckliga människor och höra deras slajmiga röster och se deras dumma ögon. Men jag döljer det väl, man kan inte gå runt och hata folk öppet, då har man till slut inga vänner och man är inte längre någon. I nuläget är jag någon och så vill jag att det ska förbli.
Ibland står jag dock inte ut. Då flyr jag och gömmer mig. Har funderat flera gånger på hur det skulle vara att leva som enstöring. Det hade varit ganska skönt faktiskt.
Nu kommer Mia fram till mig, henne avskyr jag minst av alla, utåt sett är vi bästa kompisar. Men jag gillar henne inte.
”Ska du med på festen ikväll? Jag har inte sett dig på ett tag, var har du hållit hus någonstans?” Jag suckar inom mig, det är precis det här jag menar: alla ska veta allt om en hela tiden, man får aldrig vara ifred. Och de ser rakt igenom en, ser om man ljuger om var man har varit någonstans.
”Tror jag ska gå, har inte bestämt mig än.” Jag undviker att svara på hennes fråga om var jag har varit de senaste dagarna. Hon skulle aldrig tro mig.
Mia är snygg, hon är en av skolans mest populära tjejer och killarna dras till henne som vore hon en magnet. Ett tag hade jag faktiskt en hemlig crush på henne, men det var innan jag började hata alla. Nu umgås jag med henne mest för att hon är någon och för att hon är den jag tycker minst illa om.
Mia betraktar mig, hennes ögon stirrar och hennes äppelkinder ser lite tveksamma ut. Det liksom rycker i dem, lite osäkert.
”Vad tråkig du har blivit!” Jag tror att hon är besviken, hon låter åtminstone så på rösten. Men hon lägger skulden på mig. Jag rycker bara på axlarna och tar inte åt mig. Jag skiter i den där festen, jag går bara dit om jag absolut måste, om det finns något som äventyras om jag inte går dit. Min sociala status till exempel.
Jag lämnar Mia där hon står och går mot mitt skåp. Korridoren kantas av högt pratande elever och en och annan slänger en blick på mig där jag går. Jag vet att de tittar och det är en del av idén med mina iögonenfallande kläder. Idag har jag klätt mig i en svart sopsäck, som jag gjort om till ett tublinne, med svarta stuprörsjeans till. Skorna jag bär har stora spännen som rasslar när jag går. Mitt hår är jag mest stolt över, det är svartfärgat, stort och ser ut som en buske nästan. Det var länge sedan det gick att dra en borste igenom det. Mina ögon är svartsminkade och mina läppar likaså. Det svarta sminket är mitt skydd, min fasad. Inget är så avslöjande hos en person som ögonen, de berättar allt; vad man tänker, vad man är rädd för, de kan inte dölja ens tillkortakommanden eller besvikelser. Många tycker att det är konstigt att jag döljer mina ögon med allt smink, jag tycker det är konstigt att andra inte gör det.
Skolans väggar är gjorda av tegel, även på insidan och jag brukar ofta dra med mina fingrar över det orangea teglet och känna skrovligheten rispa upp osynliga revor på mina fingrar. Jag gillar känslan, den påminner mig om att jag är levande, speciellt de dagar då jag inte känner mig så, vilket är de flesta.
Jag låter min hand smeka tegelväggen ända fram till skåpet. Där plockar jag med mina böcker en stund och ser på mig själv i den lilla spegeln som jag har limmat fast på insidan av dörren. Svarta ögon möter mig och jag ler mot mig själv. Ett bra köp. Helsvarta linser har inte varit lätt att få tag på, men till slut lyckades jag hitta dem på nätet. Några av lärarna har sagt att jag inte får ha linserna på mig när jag är i skolan, för att jag ser så skrämmande ut. Men det skiter jag fullständigt i, de kan inte tro att de ska kunna bestämma över mig och hur ska de förbjuda mig? Ska de plocka ut linserna själva? Jag flinar för mig själv vid den absurda tanken.
Men nu är jag less för idag. Det är fredag och jag tänker inte tillbringa hela dagen på en tråkig skola med tråkig lunch i matsalen, så jag plockar upp min mobil och ringer till Daniel och frågar om han har lust att ta en pizza på stan. Det vill han. Daniel är bra.
|
|
|
|
Tillbaka
-
Nästa
|
|
|
|
|
|