Hem Anvisningar FAQ Att Bli Författare Kontakta Oss Bok Inställningar Teaser Läs Diskutera Skriv Ladda ner PDF   Här kan du ladda ner hela boken gratis i PDF format.   Ladda Ner Avbryt Inlägg: 26 Bidragsstorlek: 2200 Antal Kapitel: 8 (20) Startad av: Fredman Startdatum: 2008-04-16     Svartöga  >> Läs   Läs Här kan du läsa boken och de kapitel som redan är skrivna. Du kan ladda ner varje kapitel för sig eller välja att ladda ner hela boken. Det kan vara bekvämare att ladda ner boken och läsa den i lugn och ro istället för att läsa innehållet på sidan. Du behöver Adobe Acrobat Reader för att kunna läsa det du laddar ner. Index - Kommentarer (0) - Tillbaka - Nästa Kapitel 5 Kvällen kommer och vi går och lägger oss tidigt. Jag undrar vad mina polare skulle tänka om de visste hur jag tillbringade min lördagkväll. För ett ögonblick känner jag mig tråkig och jag lovar mig själv att aldrig avslöja mitt hemliga gömställe. Jag brukar ha ganska svårt att somna och denna kväll är inget undantag. Jag ligger på en gammal madrass på golvet, den härstammar säkert från min farmors ungdom och luktar rått och unket. Kudden är en prydnadskudde från soffan och den är hård och alldeles för hög. Sängen är gammaldags bäddad med ett broderat lakan istället för ett mer modernt påslakan. Täcket är mörklila och luktar gammal stuga. Utanför är det mörkt och tyst. Det är inte många djur som är vakna så här års och människorna är långt borta. Den enda levande varelse som finns i min närhet är farmor och de döda kan jag inte räkna. Jag vet bara att de finns här men det skrämmer mig bara en aning. I rummet där jag ligger sitter en tavla som jag alltid har varit rädd för. När jag var liten var farmor tvungen att gömma den för mig, för jag skrek och grät så fort jag såg den. Men när farmor började behandla mig som en vuxen, jämbördig person ville jag inte verka feg och barnslig, så jag bad henne sätta upp tavlan igen. Den föreställer en man som ligger med ryggen mot betraktaren. Han ligger på en smal sjukhusliknande säng och han är mager och tanig. Ovanför honom finns ett par stora, stirrande mörka ögon som naglar fast betraktaren med sin blick. Den letar sig in i ens medvetande och jag har många gånger drömt mardrömmar om den där blicken. Farmor säger att hon tycker om den för att den är surrealistisk, hon älskar surrealismen och brukar prata om att hon någon gång ska åka till Halmstad för att titta på några tavlor, målade av några konstnärer som verkade där på 30-talet. Men vad jag vet har hon aldrig kommit iväg. Jag sluter ögonen och försöker sova. Det är svårt, ögonen vill öppnas igen och jag blir arg på mig själv för att jag gick med på att dricka kaffe på kvällen. Jag borde ha lärt mig att jag inte kan somna då. Gnagandet kommer smygande tillbaka. Det börjar som en obehagskänsla i bröstet och växer sig sedan allt starkare. I mina öron hör jag ”Gimme, gimme, gimme a man after midnight, want somebody help me get the shadows away”. Jag är inte säker på texten, det låter fel med ”get the shadows away”, men meningen spelas om och om igen i min inre bandspelare och den passar mitt stämningsläge. I samma takt som musiken spelar i mina öron tickar den stora klockan i rummet. Jag har hört talas om äldre personer som tycker att tickandet av en klocka ger dem en hemtrevlig känsla, mig ger den bara en oroväckande känsla och förstärker min ångest. ”Gimme – tick – gimme – tack – gimme – tick – a man – tack – after – tick – midnight – tack…” Till slut står jag inte ut längre och reser mig upp ur sängen, går fram till den förbannade klockan och stänger av den. Det blir tyst i rummet men inte tyst i mitt huvud. ABBA fortsätter mala på och det går inte att stänga av dem på samma sätt som en gammal klocka. Jag lägger mig irriterat på madrassen igen och försöker återigen blunda. Kalla armar under mina fötter, jag upptäcker att jag går på en hög av lik: kalla, ruttnande människokroppar som jag trampar på. Det känns kladdigt och svampigt mot mina fotsulor och jag är nära att snubbla på den oregelbundna högen. Jag får inte tappa balansen och ramla över dem för då kommer jag också att dö. Jag väljer mina steg med omsorg och försöker att inte tänka på vad det är som jag går över. En fot i taget, ett steg i taget, tills jag är i säkerhet. Det börjar regna från himlen, men det är inte klara genomskinliga regndroppar som trillar ner över mig, det är röda, järnluktande droppar som sölar ner mitt vita nattlinne och målar stora, mörkröda fläckar på det. Blod. Änglarna krigar däruppe i himlen, hinner jag tänka innan jag slår upp ögonen och kommer tillbaka till verkligheten. Yrvaket ser jag mig omkring. Jag står med fötterna i kall, blöt mossa och är genomsur av regnvatten. Mörkret är som en vägg runtomkring mig och jag har ingen aning om var jag är. Jag försöker se mig omkring i mörkret för att kunna lokalisera mig. Allt jag ser är bara granar och tallar, tysta träd som inte har förmågan att hjälpa mig. Jag upptäcker att jag skakar av köld och att tänderna skallrar i munnen. Mina läppar är antagligen alldeles blå. Troligen har jag gått ganska rakt; när jag var liten gick jag också i sömnen och då brukade jag sätta fart rakt fram, oberoende av vad som stod i vägen. Min gissning verkar vara rätt, för när jag börjar gå tillbaka känner jag snart igen mig. Stugan står där framför mig igen och jag andas ut. I nästa sekund tappar jag dock nästan andan. Det jag ser framför mig är inget jag sett förut och inget jag förstår. Stugan ligger i mörker, men ändå ser jag en stor, svart skugga som kommer som från ingenstans och sveper in genom fönstret till farmors sovrum. Jag känner på mig att det här inte är farfars ande som hälsar på, utan det här är något annat. Jag vet inte ens om det är en ande och jag får en obehaglig föraning om att någonting kommer att hända. Mycket snart. Resten av natten sover jag oroligt och när jag vaknar på morgonen upptäcker jag att jag har ont i halsen. Jag känner mig trött i kroppen men kan inte sova mer. Farmor är redan vaken och kommer in till mig med frukost. ”Har du sovit något?” undrar hon, fast jag vet att hon vet att jag inte har gjort det. ”Nej, knappt. Jag gick i sömnen igen, det har jag inte gjort sen jag var liten. Skitläskigt.” Farmor ser oroligt på mig. ”Det var inte bra.” Jag kommer att tänka på skuggan jag såg därute. Farmor kanske vet något. ”Visar sig andarna som skuggor ibland?” Farmor rycker till och spiller tevattnet på sidan av min mugg. ”Vad sa du?!” säger hon med hög röst, nästan argt. Jag blir lite rädd; såhär har hon aldrig reagerat förut. Farmor sitter blickstilla och tittar ingående på mig. Rynkan mellan ögonen är djupare än vanligt och ögonen har något vilt i sig. ”Äh, jag bara undrade. Är lite nyfiken bara”, säger jag, för jag känner på mig att det kan vara dumt att berätta om skuggan jag såg. ”Har du sett någon skugga?” frågar farmor strängt. ”Nej, jag bara undrade, sluta tjata”. Jag känner mig själv irriterad och lite rädd. Om farmor är rädd borde jag nog också vara det, men jag förstår inte riktigt vad jag är rädd för. Vad betyder allt detta? Farmor andas lättat ut, men hon ser fortfarande tagen ut. ”Svara, din jävla bitch, svara då för fan!” En röst hörs inifrån hallen och farmor rycker till och ser återigen rädd ut. ”Det är lugnt, det är bara min mobil”, säger jag. Det är Daniels röst som jag har som ringsignal när han ringer för att jag ska veta vem det är. Jag blir lättad av att höra hans välbekanta röst mitt i alltihopa. ”Tjena, det är Jennifer”, svarar jag och sätter mig i köket på en stol. ”Tja! Läget?” ”Jorå, helt ok.” ”Var är du någonstans?” ”Äh, hemma. Vad vill du då?” ”Jo, jag tänkte bara höra igen om du inte är intresserad av att hänga på och råna Wennersteins-villan? Jag vet att du sa nej förut, men ingen av oss är särskilt bra på larm och…” ”Men är du trög eller? Jag har ju sagt nej!” ”Ja, men kan du inte vara med på telefon då? Du kan ju instruera oss när vi ska koppla ur larmet.” ”Nej, men jag har inte tid.” ”Kom igen då!” ”Nej, har jag sagt. Nu måste jag sluta.” ”Ok, din svikare. Det ska jag komma ihåg.” Daniel lägger på utan att säga hej då och jag suckar och stänger av min mobil. Lite dåligt samvete letar sig fram, men jag slår snabbt bort det. ”Vem var det?” undrar farmor när jag kommer tillbaka. ”Äh, en polare bara. Han ville ha min hjälp.” ”Och du ville inte hjälpa honom?” ”Näpp. Så är det.” ”Har du sällskap med någon pojke då?” Farmor ser nyfiken ut. ”Nej.” ”Eller flicka. Man vet aldrig nu för tiden.” ”Nej, det gör man inte. Jag kan bli kär i både tjejer och killar, jag ser det faktiskt som en fördel. Men nu var det längesedan jag var kär i någon. Kommer faktiskt inte ihåg när det senast hände. Jag är liksom bara less hela tiden.” ”Jag känner igen det där, jag var likadan när jag var i din ålder. Det var först när jag träffade Gunnar som jag blev kär på riktigt.” Jag känner ett visst hopp när farmor säger så där. Att det går över. Men har det verkligen gått över helt för farmor? ”Tror du att det går över för mig?” Farmor tittar på mig ett ögonblick, sedan säger hon: ”Ja, det tror jag.” Men hon låter inte övertygad. Vi tar en promenad i skogen och jag ser nattens fotavtryck i mossan, men jag säger inget till farmor. Vill inte ta upp det där igen. ”Att det aldrig blir någon ordentlig vinter i år. Jag kommer ihåg förr om vintrarna, då var det alltid massor med snö och kallt. När jag var barn, då var det ordentliga vintrar. Nu är det bara skit.” ”Trodde du på vättar och troll och sånt när du var liten?” ”Ja, när jag var riktigt liten, kanske fyra-fem år. Särskilt intressant tyckte jag att det var med skogsrået. Under en period var det flera män här i trakten som bara försvann spårlöst. De sa att det var skogsrået som tagit dem. En vän till min farbror var en av dem som försvann. Han hette Greger och jobbade i skogen med att fälla träd. Han var ofta inne i de djupa skogarna och min farbror berättade att hans arbetskamrater sett honom tala med en vacker kvinna med långt, blont hår mitt ute i skogen. Sedan – helt plötsligt - var han bara borta och kvinnan också. Han kom aldrig mer tillbaka. Men jag vet inte. Man ser ofta det man förväntar sig att se. Hur många i början av 1900-talet tror du såg ufon? Och hur många i dagens samhälle ser skogsrån?” ”Jag tror i alla fall att det finns mycket som vi inte känner till.” ”Ja, så är det, men det är en annan sak.” Vi går tysta en stund och jag tänker på det farmor just sagt. Kan det ha varit så att jag inbillade mig skuggan inatt? Att jag på något sätt förväntade mig att se något? Hur mycket försiggår egentligen i ens egen hjärna och hur mycket finns på riktigt? Vi går längs en liten stig och idag kikar solen fram en aning mellan träden. I en glänta ligger ett litet hus med gråa plankor som har ruttnat och krossade fönsterrutor. Det är galningens stuga. ”Bor han kvar här, galningen?” undrar jag, för det var längesedan jag och farmor gick den här vägen. ”Nej, han är död. Och tur är väl det.” ”Har du varit in i stugan?” ”Nej, det har aldrig fallit mig in.” ”Kan vi inte kika in lite, jag är så nyfiken på hur det ser ut därinne.” Farmor tittar på mig och får det där barnsliga draget i ansiktet hon får ibland. ”Ja, varför inte, jag är rätt nyfiken själv!” säger hon. ”Galningen” var en man som bosatte sig i den här stugan när de sinnessjuka skulle slussas ut i samhället, har farmor berättat. Själv var jag för ung för att ha hört talas om det, det skedde någon gång på 90-talet. Han var inte farlig men skrämde ändå folk i sin närhet. Han såg märklig ut på något sätt, lite som en sagofigur med små, korta ben, en stor näsa och stora öron. Han gick alltid runt och skrattade för sig själv, ett otäckt, vansinnigt skratt och han verkade aldrig riktigt se dem han mötte. Hans blick var någon annanstans. Men nu är han alltså borta. Vi går upp på förstubron, som knakar under oss. Dörren är öppen så vi kliver in i den lilla stugan. En sötsur doft möter oss i hallen och får mig att vilja spy. ”Det var det jävligaste”, säger farmor och håller för näsan. Jag gör likadant. ”Det lukar lik härinne.” Jag har aldrig känt liklukt förut, stanken är obeskrivbar. ”Tror du han ligger kvar här?” undrar jag oroligt. ”Nej, men de har nog inte städat ur sen han dog ser det ut som.” Stugan har ett enda rum. På golvet ligger högar med skräp och avföring och i hörnet av rummet står en säng med stora, mörka fläckar. Farmor pekar på sängen. ”Där har vi troligen roten till lukten.” Vi skyndar oss ut ur stugan med en obehaglig känsla inombords. ”Att de inte har bränt ner stugan. Det är ju makabert.” Farmor låter arg på rösten. ”Stackars man. Tänk att behöva dö i sin stuga på det där viset.” Tillbaka - Nästa Kommentarer   0  kommentarer Skriv kommentar SÖK Sök efter böcker:   Sök      Diskutera you2book Gå till forum TIPSA EN VÄN Bjud in dina vänner att skriva med dig på you2book E-Mail: Skicka   Ett mail har nu skickats med en inbjudan, tack för att du använder You2Book Stäng Om You2Book Copyright Policy Reklam Copyright © 2008 You2Book AB. Alla rättigheter reserverade.