|
|
|
Här kan du ladda ner hela boken gratis i PDF format.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Inlägg:
|
26 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2200
|
|
|
|
8 (20)
|
|
|
|
|
|
|
Fredman |
|
|
2008-04-16 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 Index
-
-
Tillbaka
-
Nästa
|
|
|
|
|
|
|
Mina fötter slår som trumpinnar mot vägen, jag springer snabbt och vill inte titta upp, inte möta varelsernas djupa brunnar till ögon. Än så länge har jag klarat mig ganska bra, det verkar som att om jag inte tittar på dem så ser de mig inte. Jag ser i ögonvrån att varelserna befolkar gatorna, men de bryr sig inte om mig så länge jag stirrar ner i marken. Inte titta i deras ögon, inte titta i deras ögon smattrar mantrat i min hjärna. Daniel kan inte ha förvandlats, Daniel måste vara sig själv, Daniel ska hjälpa mig, hos honom är jag trygg, tänker jag, intalar jag mig.
Det är min plan, att Daniel ska skydda mig.
Jag slår hans nummer om och om igen men får inget svar. Jag vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken. Jag hoppas att det är det förra. Daniel har stått emot varelsernas attack, han kan inte ha blivit som de. Daniel är stark och vet hur man bekämpar sådana saker, det är jag säker på. Jag känner hur kroppen börjar påminna mig om att den behöver energi och bli tömd på avfall. Snart är jag dock hos Daniel, då kan jag både äta och gå på toa.
Jag försöker tänka logiskt där jag springer fram, jag ska ju bli ingenjör, jag är bra på tekniska prylar, det måste finnas en logisk förklaring till allt som händer. Är detta jordens undergång? Men varför är inte jag drabbad av förvandlingen? Hur många är de? Hur många människor finns kvar?
Jag försöker stänga ute det som händer genom att sätta händerna som skydd runt ögonen, som en häst med skygglappar. Jag får inte distraheras till att titta på dem, jag måste tvinga mig själv att fokusera på att ta mig fram.
De ohyggliga, sirenartade lätena studsar omkring mig och jag trycker tummarna mot öronen för att slippa höra, men ljuden letar sig ändå in i mina öron och det gör ont, fruktansvärt ont. Det är som om det pågår ett krig runtomkring mig, ett krig med tjutande och stirrande varelser som vill smitta mig med sin otäcka sjukdom.
Jag börjar närma mig skolan, den ligger på vägen till Daniels lägenhet. Jag tänker att jag måste kolla hur det ser ut vid skolan, inte kan mina klasskompisar ha förvandlats? Kanske kan jag gömma mig där? Bakom skolan finns en kulle med en klunga tallar där vi brukar röka ibland. Jag smyger mig in bland träden och gömmer mig bakom några buskar. Snön som kommit under natten kyler ner mina omoderna skor som jag upptäcker läcker och jag huttrar till där jag sitter hukad.
Inte en människa och inte en varelse syns till på skolgården, men det lyser inne i skolan och jag undrar om det finns fler därinne som jag som gömmer sig och vad som händer där.
Plötsligt öppnar sig dörrarna och eleverna kommer ut, men på mitt avstånd kan jag inte urskilja om de är människor eller varelser. Bland dem får jag syn på Mia och jag tittar intensivt på henne för att se om hon är sig själv eller inte. Hennes steg ser monotona ut, men utan att se hennes ögon kan jag inte avgöra hur det ligger till.
Sakta lämnar jag mitt gömställe och smyger fram ur buskarna så att jag kan ta mig en närmare titt. Då vänder Mia sitt ansikte mot mig och hennes blick är mörk och djup. Rädslan knyter sig i mitt bröst när hon med sina monotona steg och sin stirrande blick börjar röra sig mot mig. För några sekunder är jag paralyserad av skräck och kan inte röra mig. Varelsen kommer närmare och närmare och den stöter ur sig ett skriande läte och nu springer den mot mig och det enda jag ser är två stora ögon, likt dem på farmors tavla, som närmar sig.
Äntligen kan jag röra mig, benen lyder, även om de är skakiga och jag springer och springer som jag aldrig gjort förut. Jag hade aldrig trott att jag skulle vara så rädd för Mia att jag skulle springa ifrån henne för mitt liv. Tanken känns absurd och overklig.
Jag springer ner från kullen, ut på vägen mot centrum och jag vågar inte vända mig om, jag hör fortfarande varelsen bakom mig, den låter värre än vad några av de andra varelserna har gjort. Någon gång måste den ge upp, tänker jag och det börjar kännas trångt i bröstet av rädslan och ansträngningen, jag måste vila snart och andas lugnt. Andningen har fastnat uppe i halsen och det går inte att dra in djupa andetag och det känns som om jag ska svimma om jag inte får ner ordentligt med luft i lungorna. Det skriande lätet börjar avta mer och mer och snart är det borta.
Framför mig ligger en folktom gata och jag saktar in på stegen. Jag vågar vända mig om och ser att det som var Mia för några dagar sedan har vänt sig och är på väg tillbaka mot skolan. Jag undrar vad som skulle hända om någon av varelserna fick tag på mig? Skulle de döda mig? Eller skulle de smitta mig med sin sjukdom? Eftersom allt detta är okänt för mig känns det skrämmande. Någonstans inom mig ångrar jag att jag varit så sur och tvär mot alla runtomkring mig. Kanske är detta ett sorts straff för att jag betett mig illa mot dem? Jag återupptar min plan att ta mig hem till Daniel.
Jag börjar misströsta att han ska vara som vanligt, men han är den närmaste jag har kvar, förutom farmor och till henne måste jag ta bussen vilket är otänkbart i detta läge. Jag påminner mig själv om att jag absolut inte får titta på varelserna, de får inte börja jaga mig igen. Jag har i alla fall lärt mig två saker om dem: de kan inte ta sig igenom dörrar och de ser en inte om man inte möter deras mörka blickar.
Daniel bor i ett hyreshusområde där alla stadens fattiga människor bor. Det är en markant skillnad på Svartliden och det bostadsområde jag växt upp i. Bara namnet Svartliden säger mycket om vad det är för typ av ställe, som om de som hittade på namnet medvetet tänkte sig att olyckliga människor med svarta själar skulle flytta in i husen. Gråa människor med kutryggar och slitna barn med såriga hjärtan befolkar området och det är som om ett stort moln har hittat sin boning över byggnaderna.
Idag reflekterar jag inte så mycket över detta, jag ser inte de människor eller varelser jag möter, mina händer skyddar mig från dem och jag kisar med ögonen för att vara beredd ifall någon hamnar i min väg. Det enda jag nu ser är ett grådis, svartvit döende snö och mina bruna håliga skor som rör sig framåt. Utanför mina igentäppta öron hör jag ett svagt gnissel från många olika håll och det skrämmer mig att det verkar vara så många som är förvandlade.
Någonstans börjar jag misströsta att Daniel ska vara normal, men jag intalar mig själv att det inte är läge för negativa tankar just nu.
Äntligen når jag målet med min flykt, jag öppnar Daniels port och pustar ut. Jag vågar inte se mig om, utan tar trapporna i snabb takt och den unkna trapplukten och lukten av sorg hinner jag inte ta in, nu är kroppen mobiliserad på att överleva. Daniels namn står klottrad på en illa åtgången papperslapp som sitter uppklistrad över namnet på den som egentligen hyr lägenheten. Var den egentliga hyresgästen har tagit vägen vet inte Daniel, hyresavierna kommer direkt till honom och det var över ett år sedan han hörde av hippien som bodde här innan. Men så länge Daniel inte hört något från bostadsbolaget har han inte brytt sig om att kolla.
Nu står jag alltså vid hans dörr. Ett tvivel skickar pilar genom min kropp, tänk om han öppnar och är förvandlad? Jag tvekar med fingret framför ringklockan. Ska jag våga? Kroppen säger åt mig att jag måste våga, den är hungrig och kissnödig. Hjärnan tvekar. Då hör jag dörren öppnas nere i porten. Och det gnissliga ljudet når mina öron. Jag trycker hårt på ringklockan. Mina ben rör sig otåligt, men inget händer. Det gnissliga ljudet kommer närmare. Bakom dörren är det tyst. Nu hör jag stegen i trappan och jag får panik, jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag rycker otåligt i handtaget men inget händer. Jag måste gömma mina ögon, de får inte möta varelserna ögon. Jag sätter mig på golvet med ansiktet mot knäna och blundar.
Min kropp skakar och jag känner mig helt oskyddad. Stegen i trappan kommer närmare och nu stannar de upp framför mig. Det verkar vara två varelser. Jag hör att de står framför mig och den ena utstöter ett högt ilande ljud. Jag håller för öronen och blundar så hårt att det nästan gör ont. Jag känner hur en hand, som känns mänsklig, men inte är det, nuddar mig på axeln. Vad vill den? Jag blundar ännu hårdare och tänker att jag kommer dö nu, men vad spelar det för roll när världen har förvandlats till det här?
Bara jag inte blir som dem. Jag undrar om jag kommer bli det nu när en av dem har rört mig, men så påminner jag mig om att min f.d. låtsaspappa också rört mig och än är jag inte förvandlad. Otroligt nog ger varelserna upp och går vidare uppför trappan. Det måste bero på att jag inte mötte deras ögon. Men hur kunde de se mig när jag inte tittade på dem? Det är något som är ologiskt och jag förstår inte alls hur det hänger ihop. Den enda slutsatsen jag kan dra är i alla fall att så länge de inte ser mina ögon kan de inte skada mig. Det är alltid något.
När varelserna försvunnit känner jag hur trött jag är. Jag har inte fått i mig någon energi på hela förmiddagen och jag har ingen aning om vad klockan är. Kissnödigheten hotar spränga min blåsa. Jag måste in till Daniel, jag måste! Uppenbarligen så är han inte hemma och den extranyckel jag har ligger förstås hemma. Hur ska jag ta mig in? Jag är smart, jag ska bli ingenjör, jag borde kunna lösa detta problem. Yxa? Kofot? Jag har inte kraft nog att sparka in en dörr. Det finns ingen jag kan be om hjälp. Balkongen? Jag vet att Daniel har en balkong och han bor på andra våningen, så det borde inte vara något problem att ta sig upp. Men vågar jag gå ut igen? Jag inser att det är min enda chans att ta mig in.
Jag går ut och håller händerna som skydd för mina ögon medan jag tar mig runt till andra sidan av huset. Som tur är finns det en brandstege på husväggen. Jag tänker att det är märkligt att den finns där, som att uppmuntra folk att göra inbrott. Å andra sidan är det nog inte många som skulle vilja göra inbrott i det här kvarteret. Jag klättrar upp för stegen och tvingar min blick framåt, uppåt, jag får inte titta ner. Jag har alltid varit rädd för höjder, en gång följde jag med familjen upp i ett utsiktstorn i Sundsvall och när jag började komma upp mot toppen kände jag så mycket svindel att jag var tvungen att krampaktigt hålla mig fast i ledstången, för att allting snurrade.
Det är en bit mellan stegen och Daniels balkong, men på något mirakulöst sätt lyckas jag hoppa ner på balkongen utan att skada mig. Det gör ont i knäna när jag landar, men det är en petitess i sammanhanget. Jag kikar försiktigt och kisande in genom fönstret, ifall Daniel är där och ifall han har förvandlats. Men jag ser ingen därinne och med hjälp av armbågens kraft slår jag in balkongdörrens fönster. Det gör ont i armen och jag börjar blöda, men efter endast ett slag har jag gjort ett så pass stort hål att jag kan föra in armen och öppna balkongdörren. Jag pustar ut av lättnad när jag äntligen befinner mig i tryggheten.
Det första jag måste göra är att besöka toaletten. En enorm börda släpps från min kropp när jag får kissa. När det är avklarat måste jag få i mig någonting att äta så att jag får energi.
Daniels kylskåp innehåller inte mycket, ett par mellanöl, en gammal citron, gammalt smör och ett mjölkpaket med sur mjölk. Jag tittar i skafferiet och hittar bröd som gick ut för några dagar sedan. Jag äter upp brödet och även om det knappast är den godaste frukost jag har ätit hjälper den mig ändå att få tillbaka lite energi.
Lägenheten är i uselt skick, det är skräp överallt, cigarettfimpar på golvet, det luktar gammalt och soporna verkar inte vara tömda på flera veckor. Små bananflugor surrar runt i mängder och toaletten vill jag inte besöka igen.
Jag sätter mig på en stol i köket och funderar. Nu har jag tid att tänka, nu när jag inte måste fly för mitt liv. Vad är min plan? Hur ska jag få reda på vad som har hänt? TV:n! Att jag inte tänkt på det! På TV kan ingen se mig men jag kan se dem och ta reda på om de sagt något på nyheterna om allt detta som har hänt.
Ivrigt går jag in i vardagsrummet, kryssar fram mellan damm och gamla ölburkar, hittar fjärrkontrollen och trycker med nervositet i magen på on-knappen. När Aktuellt syns i rutan får jag en chock. Allt ser ut precis som vanligt, studion är densamma men människorna är borta. Istället sitter varelser med människodrag, förutom de stora, svarta ögonen, och utstöter ilande, gnissliga läten. Kameran går över till nyhetsuppläsaren och hon stirrar på mig, tränger sig igenom TV-bilden och sugs ut ur TV:n, in i Daniels lägenhet och jag skriker, trycker skakande på fjärrkontrollen för att stänga av TV:n, men det går inte, fjärrkontrollen lyder inte och snart är de alla inne i lägenheten, hela nyhetsprogrammet och de ylar och skriker och jag håller för öronen och just då hör jag hur dörren låses upp ute i hallen.
|
|
|
|
Tillbaka
-
Nästa
|
|
|
|
|
|