|
|
|
Här kan du ladda ner hela boken gratis i PDF format.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Inlägg:
|
26 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2200
|
|
|
|
8 (20)
|
|
|
|
|
|
|
Fredman |
|
|
2008-04-16 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 Index
-
-
Tillbaka
-
Nästa
|
|
|
|
|
|
|
”Hur fan ser du ut?” Daniel stirrar på mig och jag antar att han syftar på mina nya linser och jag ler nöjt. Leendet blir antagligen en malplacerad grimas i mitt annars stela ansikte. Musklerna är inte vana vid att le, ibland får jag nästan träningsvärk efter att mina sällsynta leenden dyker upp.
Daniel har långt hår i rastafrisyr. Ansiktet är alltid blekt och lite slitet. Han är lång och mager och går liksom lite ryckigt. Jag brukar reta honom ibland för hans utseende, kalla honom för en zombie, på grund av han ryckiga gång och hans blekhet. Men Daniel är inte en sådan som blir arg över det, vi brukar driva med varandra ganska mycket.
”Snyggt va?” Jag blinkar upprepade gånger med mina ögonlock och stirrar på honom med mina svarta ögon. I normala fall är de gröna, blekgröna och trista. Men inte idag.
”Du ser ju för fan inte klok ut! Som en häxa eller nåt!” Jag blir nöjd av hans kommentar. Men belåtenheten sitter inte i särskilt länge idag, det är som att min inre drivkraft har mattats av en aning.
Vi står inne på pizzerian och tittar båda upp mot menyn som sitter ovanför disken. Jag vet förstås redan vad jag ska ha, men man kan inte köpa pizza utan att stirra en stund på menyn först. Det hör liksom till. Och man vet aldrig, kanske har de idag en ny sorts pizza som innehåller en kombination av ingredienser som man aldrig har testat förut.
”Ja, tack?” Pizzakillen tittar uppfordrande på oss. De brukar ofta vara ett gäng pizzakillar här, det är alltid olika personer och någon gång har jag undrat hur många de egentligen är. Han som står här nu har jag inte sett förut.
Vi gör vår beställning och går sedan och sätter oss vid ett av borden. En lila, lite halvsmutsig duk ligger på bordet, ovanpå står en vas med plastblommor. Stolen är ranglig och jag undrar om den skulle braka ihop om jag började väga på den. Daniel går och hämtar pizzasallad, men jag vill inte ha. Tycker inte om den syrliga smaken som sedan sätter sig fast i halsen och gör att man känner sig konstig hela dagen.
Jag tittar ut och slås av hur trist allt ser ut. Det är februari och slaskigt väder och människor skyndar sig undan slasket och blåsten. Ibland blir jag irriterad av att titta på okända människor. Jag tycker att alla verkar så dumma och korkade, som får i en hage. Alla går åt samma håll, köper samma saker och uppträder på samma sätt. Om någon gör på något annorlunda vis så är den personen konstig, farlig och otäck. Så får man inte göra, så kan man inte göra, för då räknas man inte in i de riktiga människornas värld. Alla har en åsikt om alla och alla vet bäst. Jag suckar och vänder blicken från fönstret. Orkar inte ta in allt det där just idag.
Daniel kommer och sätter sig igen och börjar äta på den flottiga salladen. Han tar en tugga, tuggar en stund under tystnad och sedan är det som om hela hans kropp slappnar av, efter att varit på helspänn i flera timmar.
”Ah, äntligen! Jag var riktigt jävla hungrig idag!”
”Som alla dagar då”, säger jag och försöker att inte titta på hans öppet tuggande mun. Blicken dras ofrivilligt dit fast jag inte vill och jag ser vitkålen blanda sig med saliven i hans mun. Jag tvingar mig själv att titta bort.
”Ibland är du riktigt äcklig när du äter, vet du om det?” Daniel skrattar bara och börjar utstuderat smaska. Jag skulle inte ha sagt något. Plötsligt är jag inte sugen på min Amarona med extra kebabsås.
”Vilken lektion har hon skolkat från idag då?” Daniel tittar på mig och ser lite skadeglad ut.
”Vi har matte. Och sen har jag förträngt vilka ämnen vi har på eftermiddagen. Jag funderar nästan på att sluta.”
”Men varför valde du ett pluggprogram från början då? Du kunde väl ha valt individuella programmet och bara tagit det lugnt? Som jag.”
”Haha, ja, se bara vad bra det har gått för dig!” Jag är ironisk så klart. Daniel gick ut gymnasiet för två år sedan och är arbetslös. Han drygar ut den klena a-kassan med diverse småbrott.
”Japp! På tal om det, jag har en grej på gång.” Han sänker rösten och lutar sig fram emot mig så att jag känner hans vinägerstinkande andedräkt. Jag dividerar med mig själv om jag ska uppmuntra honom att berätta eller inte. På ett sätt skiter jag i vad han har på gång och jag har egentligen ingen lust att vara med. Men det finns ändå någon sorts nyfikenhet där.
”Vadå, säger jag halvt intresserat, halvt ointresserat.”
”En Amarona och en kebab! Varsågoda!” Pizzakillen är effektiv och snabb, han serverar oss blixtsnabbt och försvinner sedan in i köket igen.
Daniel har inte svarat på min fråga än; nu när hans kebab kommit in är han helt fixerad vid den. Jag tar upp besticken och börjar skära i den gulröda smeten mitt i. Ett svart, kort och tjockt hårstrå avslöjar sig i pizzans innandöme, för ett ögonblick känner jag avsmak, men sedan struntar jag i det, plockar bort hårstrået och fortsätter skära. Orkar inte tjafsa idag. Och nu känner jag verkligen att jag är hungrig.
”Jo, jag och en polare tänkte göra inbrott hemma hos en rätt välbärgad familj. Wennerstein heter de visst. Min polare känner till dem lite grann och råkar veta att de ska till Thailand nästa helg. Så då tänkte vi passa på.” Jag tänker för mig själv att jag vet precis vilka de är och är mycket väl medveten om att de ska till Thailand. Men Daniel tycks inte ha kopplat att min polare Sofie heter Wennerstein i efternamn och idag orkar jag helt enkelt inte upplysa honom om den saken. Jag har precis fått reda på att Sofie är gravid och att de ska passa på att åka på en ordentlig resa nu, innan hon blir för stor. Hur de har fått biljetter så här i sista stund är märkligt, men kanske inte så konstigt med tanke på hennes farsa. Han har väl ordnat det på något vis.
”Jaså? Vad ska ni sno då?”
”Äh, det gamla vanliga, bärbara datorer, platt-tv, du vet. En sådan familj lär ju ha en hel del tekniska prylar, tror du inte?” Jag tänker på Sofies senaste dator, som hon stolt visade upp för mig på sin födelsedag. En knallrosa. Men den var inte så kraftfull, upplyste hon mig om (som om inte jag visste det), så hon hade den mest som prydnad. Alltså ingen större förlust om den blir snodd. I normala fall hade jag nog hakat på deras uppdrag, men när jag nu sitter här på pizzerian med en entusiastisk Daniel framför mig, blir jag bara så trött. Jag har ingen lust alls.
”Är du med eller? Det blir förstås mindre pengar till var och en om vi är tre, men å andra sidan är ju du bra på den tekniska biten med larm och annat tjafs, så vi skulle verkligen ha nytta av dig!”
”Nej, jag skiter nog i det. Jag är inte i så värst stort behov av pengar just nu.” Ursäkten kanske låter genomskinlig, för skulle jag någonsin över huvud taget vara i stort behov av pengar, när jag är 17, går på gymnasiet och bor i en medelklassfamilj? Inte knarkar jag heller. Men jag orkar inte förklara att jag inte har något driv längre, egentligen inte lust med någonting.
”Men du kan väl vara med för spänningens skull?” Daniel är lika genomskinlig han, det är uppenbart att de vill ha med mig bara för att de inte klarar av att fixa ett larm själva.
”Gå en kurs!” Säger jag irriterat och sväljer en stor bit pizzabit med räkor och ananas. Daniel svarar inte, utan fortsätter istället att äta på sin kebab.
Jag och Daniel lärde känna varandra för två år sedan ungefär, när jag gått ut 8:an. Han hade precis gått ut gymnasiet och vi träffades på en fest hos en gemensam bekant.
I början tror jag att han faktiskt stötte på mig, åtminstone på den där festen. Jag stod ute på balkongen och rökte och han kom fram och frågade om jag hade en cigg han kunde få. Jag minns att jag tyckte att det var konstigt att han hade gått på fest utan att ha egna cigaretter med sig om han nu var rökare, men gav honom lydigt en.
Det var sommar då och jag var gladare på den tiden, jag såg fram emot saker och tyckte det mesta var spännande. Ibland saknar jag den perioden, den var liksom ljusare än vad det är nu. Kanske är det vad som händer när man blir äldre, att livet ändrar nyans.
Vi stod bredvid varandra på den där balkongen och pyste ut rökpuffar i takt. Först sa vi ingenting, men det kändes ändå som att vi passade ihop på något vis, som om vi kunde känna precis vad den andra kände.
”Jag vill bli konsertpianist när jag blir stor”, sa Daniel plötsligt och jag började skratta.
”Konsertpianist? Det var stora planer. Vad har du pluggat då?”
”Äh, jag försökte söka in på estetiska programmet men jag kom inte in, så det blev IP. Och nu är jag för gammal för att ta pianolektioner inom musikskolan. Men jag har gett mig fan på att öva själv, jag kan ju grunderna.” Jag insåg att den här killen faktiskt inte skämtade, han menade det han sa på blodigt allvar. Det var då jag började beundra honom, han hade ett mål och tänkte kämpa, trots att oddsen inte var så stora att han skulle lyckas.
”Jag ska bli ingenjör”, sa jag, utan att egentligen känna att det var sant och utan att jag visste exakt vad en ingenjör sysslade med. Mamma hade redan börjat tjata på mig i 7:an att jag måste välja vilken inriktning jag skulle ta i ”min karriär” som hon sa, och jag hade någonstans tänkt att ingenjör lät rätt tufft och så var det nog lätt att få jobb. Vad jag innerst inne egentligen ville bli hade jag ingen aning om, jag hade nog aldrig velat bli något.
”Coolt med en brud som ingenjör! Tänk vilket par vi skulle bli, en konsertpianist och en ingenjör!” hade Daniel sagt och blinkat åt mig. Jag antog att han hade flirtat med mig men jag var inte intresserad. Däremot hade det känts som om vi skulle bli väldigt bra vänner, vilket vi också blev efter den kvällen.
Sedan dess har vår vänskap gått lite upp och ner, vissa perioder har vi knappt setts, men när vi väl gör det så känns allt som vanligt igen. Han är som en storebror för mig, en sådan person jag kan ringa när som helst och hitta på något med. Ofta när jag är trött på mina tjejkompisar brukar jag ringa honom och det känns skönt att kunna vara bitchig med någon som inte bryr sig. Kär har jag aldrig varit i honom och inte han heller i mig. Ibland har han haft någon brud, men jag tror att han har svårt att ha en enda tjej hela tiden. Det är förstås min teori, vi snackar aldrig om sådana saker.
”Ja, det var ju trist att du inte ville hänga på. Men vi får väl greja det på egen hand.” Jag tror att Daniel är lite stött, men jag har ingen lust att få dåligt samvete över det här.
Pizzan är slut och jag är överdrivet mätt och känner mig som en flodhäst. Min plan för resten av dagen är bara att ta en kaffe efter maten och sedan åka hem och passa på att få vara ifred en stund innan familjen kommer hem. Kanske ska jag fly till stugan under helgen? Jag beslutar mig för att ta det där kaffet först. Sedan kan jag bestämma hur jag ska göra.
|
|
|
|
Tillbaka
-
Nästa
|
|
|
|
|
|